Sveriges bästa band

Det bästa med The Soundtrack of our lives är att de är från Göteborg. Och då menar jag att de är så pass bra att man aldrig skulle kunna tänka sig att de är från Göteborg. Och lite lokalpatriotisk får man ju vara.

Första gången jag såg dem live var på Trägårn. Någon gång under andra halvan av 90-talet. Ebbot var en syn vars like man aldrig sett på en rockscen. I den där kaftanen. I går på Gröna Lund såg han mer gravid ut än någonsin. Men vilken estradör. Vilka söta små poser han kan leverera.

En del avfärdar TSOOL och menar att allt de gjort låter likadant. Men det gör det inte. Varje intro är unikt och Ebbots röst har lika många nyanser som han har skäggstrån i sitt söta runda ansikte. Den suggestiva rockmattan dundrar på likt ett lokomotiv på väg genom en mörk tunnel och i slutet bländas man av ett vidunderligt ljus. Varje låt blir liksom en fest som aldrig vill ta slut. Där ljuset hela tiden skiftar. Från bright lights Las Vegas till vemodigt regnstänkt Paris.

Och alla i bandet är sina egna individer. Batterist Sandsten slår på lika självklart som tweed i november. Kalle Gustavsson hanterar basen med samma lekfullhet som Tiger Woods antagligen leker med en driver. Och Ian. Frisyren, Ian.

Den bästa låten genom tiderna heter Nevermore. Och den spelade de för mig i kväll. Liksom Mantra Slider, Sister Surround och nya Big Time. Bland andra. Det var en av få Sverigespelningar med TSOOL och i kväll blev jag så där lycklig man kan bli när man upplever musik live. Och så tänker jag "Varför går man inte och ser på mer grejer"?