Det som skulle bli en härlig vecka av shopping och god mat och dirty martinis i 1-litersglas blev ganska snart något av det tuffaste jag varit med om i mitt liv.
Dag 1, torsdag: 12 minusgrader. Måns köpte en ny digitalkamera. Vi åker upp i Empire State och blåser nästan av. Middag på Empire Diner.
Dag 2, fredag: 10 minusgrader. Frukost på legendariska Normas. Världens godaste men ack så fet. Det var säkert 20 ägg i min omelett plus ost inuti... En kortis i parken. Ground Zero. Syms. Century 21. Broadway. Shoppade inget. Alls. Middag i Soho och där såg vi Matt Dillon komma ut från Balthazar. Han hade en skitful orange täckjacka och extremt opassande grå jeans på sig. Jag och Karin köpte mineral-make up på fyllan.
Dag 3, lördag: Jag och Måns lämnade Karin och Mats i storstan och tog tåget till New Haven. Där möttes vi av Petra och Casey. Vi traskade omkring på Yale området och allt såg nästan ut som Rory Gilmore-land. Yale-butiken. Jag köpte inget. Igen. Sen lunch på en restaurang vid en väg. Vi åt clam showder - gott! Sen hem till P & C i Madison som var en liten söt by med en gata med affärer och ett par fik. Vi gick på rundtur på brandstationen som var liten och söt och brandbilarna glänste. P&C:s lägenhet var jättefin och på kvällen susade vi ut till en annan by och åt på en söt liten restaurang. Det var MYCKET mat och mycket ost. Och en countrynisse som sjöng så gott han kunde.
Dag 4, söndag: Frukost på den lokala dinern, promenad vid havet och allmänt mys. Petra var lite bakis och fick syrgas av C. Det var kul att se :) Sen letade vi efter Marta Stewarts hus och lät oss bli runtkörda bland de fina husen vid havet. Hoppas de får möjlighet att köpa ett av dem i framtiden. Tåg tillbaka till NYC. Middag på Pastis. På vägen dit är jag ganska säker på att jag såg Amanda Peet. Och på Pastis satt en sångare som vi aldrig kom på vad han hette.
Dag 5, måndag: Frukost på Whole Foods. Promenad över Brooklyn Bridge och vidare ut på Brooklyn Heights. Fint och solsken. Dylans Candystore. Karin köpte Jelly Beans i lösvikt, och jag hittade lite choklad. Vi såg skådisen Tyne Daly som spelar tv-deckaren Lacy. Lunch på Train Blue på Bloomingdales. Som en fransk liten tågvagn inne i varuhuset. God mat! Rockerfeller Centre, HBO-store och på kvällen gick vi till Koi. De andra som åt kött höll på att svimma av hänförelse efter att ha ätit Kobe-kött. Det är japansk ko som masseras med öl. Det var det godaste köttet de någonsin ätit. Sushin gick ju inte heller av för hackor; toro som är tonfiskens bröstdel, Kois signature spicy tuna roll och massa annat gott. En fantastisk matupplevelse. Sen drinkar på the Marriot på Times Square (baren snurrar).
Dag 6, tisdag: Jag börjar bli dålig. Riktigt förkyld och illamående. Frukost på Whole Foods. Traskade omkring i the Village. Jag shoppade återigen inget. De andra gick ut och åt men jag stannade hemma framför tv:n.
Dag 7, onsdag: Fortsatt sjuk. Vi åkte till Harlem. Jag köpte sneakers på Jimmy Jazz och sen hittade vi Wimps som varit med på Oprah. Vi testade banana puddig och red velvet cake. Det var ju gott men inget att bli så uppspelt för. Sen promenerade vi i parken och det var typ 15 grader varmt. Sen åkte jag tillbaka till hotellet och deckade av förkylningen.
Dag 8, torsdag: Låg i sängen hela dagen. Jättesjuk. Måns hämtade bröd, soppa och godis. Packade.
Dag 9, fredag: Mycket friskare. Snö. Shoppade till slut presenter till alla små släktingar och vänner och en tröja till mig. Tåg till Newark. Där började väntan på att flyga hem. Men flyget ställdes in och hela flygplatsen stängdes. Snöstorm. Vi köade i 6 timmar för att komma fram till en flygbolagsagent för att få bli ombokade. Försöker fixa att hotellrum - som Continental inte tänker betala - de hävdar Force Majeur. Finns inga rum att uppbringa. 2 500 flighter i NY-området inställda. Försökte sova lite på stengolvet. Besked: Next avaliable flight is next friday. Hurra.
Dag 10, lördag: Vi fick vår standy-boarding pass och tog oss genom security. Lade oss och sov i 2 timmar på heltäckningsmattan vid gaten. Efter frukost sätter vi oss för att vänta. Jag testar att ringa Continentals telefonbokning och kommer fram: "There are several seats för today" är svaret. Varför fick vi inte det svaret under fredagsnatten? Vi bokar och kutar ut för att checka in och sen tillbaka genom securityn. Hurra. Vi ska få komma hem. Vi väntar på flighten som är försenad 1 timme. Och 3 timmar till. Och 2 timmar till. Sen "Planet är flyttat till en anna gate". Vi kutar dit och sen halv två på natten: Flighten är inställd. Planet har stått i en snödriva hela dagen och ingen har skottat fram det. De har ljugit för oss hela dagen. Vi kräver hotell och stämningen bland de 200 passagerarna är inte på topp. Då kallar personalen på polisen. Klockan 5 på natten kommer äntligen en buss som kan ta oss till ett hotell.
Dag 11, söndag: Vi kliver upp efter 4 timmar för att köa igen för att bli ombokade. Vi får standy till söndagens flight men är defintivt bokade till Amsterdam på måndag. Vi sätter oss igen för att vänta. Och nej. Vi kommer inte med Stockholmsflighten men det är glädjande att se att de faktiskt flyger. När vi går till Continentals servicedesk för att kräva hotell, kommer de på att det finns platser till Köpenhamn samma dag. Vi har 10 minuter på oss att kuta till andra sidan av flygplatsen för att komma med. Och vi hinner. Kunde de inte ha kommit på det tidigare?
På det hela taget har jag aldrig blivit så illa behandlad någonsin. Continentals personal skrek hela tiden om att vi inte fick stå vid diskarna och vänta, vi fick inte sitta där eller där och vi fick inte ha våra väskor här eller där. Ingen kunde ge oss rätt info och den ena sa en sak medan den andra sa en annan sak. Så inkompetenta människor har aldrig skådats. Jag fick bekräftat att amerikaner är intellektuellt begränsande, saknar empati, saknar servicemanship, och så fort de blir ifrågasatta hotar de med security eller polis. Det var som att vara i en diktatur. Vi var där på deras villkor, vi var inte strandsatta på grund av deras inkompetens - vi var pain in the asses som de inte orkade ta ansvar för. Under inga av de totalt 50 timmar som vi satt fast fick vi frågan: "Hur går det för er? Hur mår ni? Kan vi göra något för er?". Vi blev erbjudna vatten 1 gång på lördagsnatten kl 2. Städpersonalen - de lägst stående varelserna från Mexico eller Indien som knappt pratade engelska - de hämtade kuddar och täcken åt oss. Antagligen har de varit i liknande situationer. Jag tänkte flera gånger på hur SAS hade handskats med motsvarande situation på Arlanda. Jag tror att mat-vouchers, kuddar och täcken och hotellrum ganska snart hade hittats. Och framför allt - de hade bokat nya flyg ganska snart.
Tyvärr har resan inneburit följande: Jag kommer aldrig mer flyga med ett amerikanskt flygbolag. Continental blev dessutom framröstat till USA:s bästa flygbolag 2006. Det säger ganska mycket. Jag har svårt att se att jag åker till USA igen någon gång snart.
Jag har svårt för smält ost, sushi och chips efter sjukdomen och all stress. Jag är väldigt glad över att vara hemma. Och eftersom jag inte shoppade något i princip, har jag plötsligt en massa pengar att spendera!
Vem fixar nästa middag? Och när?
Jaha, då har man gjort en arbetsdag igen.
Det var så trist på tv i kväll att jag passade på att pyssla lite.
Vill ingen av er följa med mig och upptäcka ny mat i Stockholm? Jag vill vara turist i min egen stad!
Eftersom jag är en torris av rang har jag provat de mesta och flesta hudkrämer som finns, och nu har jag hittat en ny favorit.
Jag och Sofia var och såg Pans labyrint i veckan. Jättebra, fruktansvärt bra foto och enormt bra scenografi. Men det fick den ju också Oscar för. Den liknade faktiakt ganska mycket en Marilyn Manson-video. Jag har en bok av en konstnär som heter Floria Sigismundi. Påminner massor om den.