Farväl framor

I fredags var det begravning för min farmor i Vänersborg. Jag var inte plats men har fått rapporter om att det var en fin tillställning, sångaren från Mellerud sjöng vackert, vädret var strålande, blommorna som jag hade beställt var superfina och kaffet på pensionatet var gott. Allt toppades av att pappa och min bror hade en heart-to-heart med kramkalas som de inte haft på flera år. Den efterföljande bodelningen mellan pappa och hans två syskon gick smärtfritt och pappas sambo Barbro var vaken och hittade en porslinselefant som hon trodde jag skulle uppskatta. Pappa, som åkte till USA i dag, tittade förbi oss i går och hade med sig den. Det blir ett fint minne av farmor.

Hon var en speciell person som jag hoppas att jag i framtiden kommer att likna. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett min farmor sur eller gnällig. Hon har aldrig varit stenrik, gifte sig med farfar, fick 4 barn, jobbade på intensivvårdsavdelningen som undersköterska fram till pensionen. Hade värk, svårighet att gå och blev ganska överviktig i 60-70-års åldern. Hon åkte ofta omkring i sin elrullstol och hade med sig en brödpåse så att hon kunde mata fåglarna. När man kom och hälsade på var det dags för fika. Och det betydde verkligen FIKA. Minst 3-4 sorters småkakor, minst två mjuka kakor och sen bullar på det. Farmor gillade att fika. Och ibland tog hon en stänkare (whisky). Hon var alltid glad och intresserad av vad man hade för sig, hon hjälpte till att sy och fixa när jag behövde ändra i kläder, hon lät mig gå loss bland hennes knappar, spetsar och tyghögar och vips hade hon sytt en klänning till min Barbie.

Men framför allt var farmor alltid på gott humör. Man märkte inte hennes eventuella krämpor. "Vi talar inte om et", sa hon när man frågade hur hon mådde. Hon berättade alltid någon rolig historia, eller något roligt som hennes granntanter hade sagt. Alltid nära till skratt. Ett av mina favvouttryck som hon lärt mig:
"Ja, den där har ju fått huvud till å ha hatt på".

För ett par år sen fick hon flera strokar, flyttades till ett hem och har i princip legat där och tynat bort. I somras berättade jag att jag väntar barn: "Vem är pappan? Är han vänersborgare? Ja, men det var skönt att höra.", sa hon då. Knappt att hon orkade andas, men ändå orkade hon dra ett skämt.

Farmor var ett föredöme och jag kommer att sakna henne. Jag ser framför mig hur hon sprider sina roliga historier och skrattar sitt smittande skratt med andra gamla godingar uppe i himlen.