För staden

I går agerade jag domare i Maskeradtävlingen som pågick under Midnatssloppet. Klädseln skulle vara enhetlig; vita shorts, vita skor, vit mask och vit cowboyhatt. Åsså domartröjan. Från klockan sju till midnatt stod jag hejade och skrek, dansade samba, sprang bredvid löpare på Hornsgatan, klappade händerna, delade ut priser, skrattade med små 8-åringar, ställde upp på hundratals bilder, vinkade på folk, rörde på höfterna, skakade loss och played the game, helt enkelt. Jag spexade. Jag var med och spred bra stämning. Jag peppade alla. Jag stojade och bjöd på mig själv.

Kände hela tiden en gnagade känsla i magen. Jag ville inte vara där egentligen. Jag ville hellre vara en betraktare som lojt kunde titta förbi och sen gå till en bar och sippa på en drink.

Utstyrseln gjorde ju sitt till. Det var inte vackert. Men ganska effektfullt. Förnedrande eller hedrande? Tja, ingen kunde ju se vem jag var bakom masken. Så till slut känner jag mig ganska nöjd med att göra något jag inte gör så ofta. Jag gjorde något för min stad. Snyft. How nice.